Han äter av sig själv.
En tugga i taget.
Håller schackpjäserna framför spegeln.
Allt är utspelat.
Flugorna surrar runt lampskenet.
Han smakar inte som han tänkt sig.
Faktiskt väldigt mycket bittrare
och surare.
Men tiden är ändå inne.
För att slutligen förgås som ormen
som börjar äta sin svans.
Det var länge sedan allting hände.
Han hör regnet smattra mot fönstret.
Och ser de sista solstrålarna smeka
ögonhålorna som urgröpta ligger
kvar då han lämnat sig själv.

Att han levt är inte säkert.
Det har egentligen ingen grund.
Mer än i kroppen som då och då
återspeglat månens sken och stundom
ledsagat en hund.