I ditt ansikte vaknar skogen,
gröna blad i min vinterhand.
Spegeln visar en flod som fryser,
men under isen rör sig hopp, ett dolt strömmande.

Du är vindens andetag genom träden,
lyfter fallna löv från min smärta.
Inom mig ett ljus som bryter gryning,
ett hjärta som viskar sitt eget namn.

Dina ord som regn på torr jord,
låter brister gro till blommor.
Jag greppar min skugga som en gren,
och helheten väntar, i stilla brus av liv.