Mycket kan man säga om lumma, men det viktigaste av allt detta är att det officiellt inte finns någonting som heter så. Det finns skumma och dumma, och så finns det limma, men av någon anledning tycks man ha missat just lumma i varenda svensk ordlista. Det är en präktig orättvisa mot ordet lumma, som ju låter rekorderligt och användbart, rent av anständigt (om än inte särskilt högtidligt). Hur som helst, man behöver inte vara beläst för att lista ut att lumma skulle kunna användas till något, nej då, en sådan självklarhet kan en idiot inse. Så varför har man förbigått lumma när ordlistorna skrevs – det finns det nog ingen som kan svara på. Men faktum är att lumma förekommer, dialektalt åtminstone, och betyder då ficka. Så folkmun kan mer än någon ordbok om saken. Intressant.
Lumma rimmar ju på dumma, och den som inte vill låta primitiv genom att utbrista i ett vredgat ”Dumma!” när någonting går snett kan alltid drämma till med lumma istället. Mycket hellre det än att vråla ”Ficka!” och få en stirrande folkmassas ögon riktade mot sig.
Det här med lumma kom jag på redan som barn och vandrade över skaren. Ibland höll den, ibland inte, och när den inte höll ville jag hämnas, så jag sade helt fräckt ”Lumma!” varje gång som foten trampade genom. Går någonting sönder hemma numera, så lummar jag direkt. Jag behöver aldrig ångra att ha använt ordet, då det ju officiellt inte betyder någonting.
Nota bene att den som lummar inte bör kallas för lummer, det blir fel som ni märker, och är analogt med att den som hummar inte bör kallas för hummer.
Som slutkläm torde följande måhända passa: Lumma må vara ett onödigt ord, rent av befängt. Men det är (nåja) mitt.


1/3 2026