Nu surrar humlan kring ros och klint
och sjunger spelmäns fioler
Vem stoppar sången, som rusar blint
mot hällens prunkande blå violer
Skall inte vi som har armar, ben
vi som har lärt oss att simma, flyga
gå ut till sommaren, varm och ren
istället för att bland skuggor smyga
Skall inte glaset med fager glans
av våra händer till väders lyftas
och skall då inte i livets dans
vart hjärtas mening i lovsång dryftas

Ty, ser ni vänner, det är som så
att vi är givna på glädje
Vår första önskan må röjd förgå
den andra med, aldrig dock den tredje
Det är i Nöjets realitet
vi finner Kraften och bilder danar
Se hur mot tallkådans söta klet
varenda rödmyra lystet spanar
Där myran synts växer grenar ut
i kapp med yran på sockerfesten
Den jästa ambern gör som förut
sitt vilda verk med den glada gästen

Nu skall vi sjunga till humlans lov
och känna värme i fötter
tills svalkan kommer med kvällssång dov
när ingen ännu likväl är trötter
Poemet föddes till skymnings klang
så lät sin röst över nejden ljuda
att vi skall hålla den högt i rang
precis som självaste P. Neruda
Ja, vi skall skapa som aldrig förr
med lagom stolthet och någon vånda
och aldrig någonsin stängs vår dörr
till denna värld, där kalas hörs stånda.


10/7 2025