Varje morgon
ställer jag mig vid fönstret
och räknar taken.
Ser skorstenarnas rök
som stiger bolmande
och löses upp i ingenting.

I glaset ser jag
rummet bakom mig 
stolen med jackan över ryggstödet
som jag slutat hänga upp,
koppen som ritat ett märke i bordet
som inte går bort.

Ljuset rör sig över golvet
leta efter sig självt.
Stannar vid väggen.
Hittar ingenting.
Går vidare.

Väggarna drar sig samman.
Fönstret slår.
Glaset håller kvar mitt ansikte
munnen lite öppen,
glömt vad den vill säga

Jag knackar på hos mig själv,
ingen öppnar.