Vi är begåvade med packade celler. Med DNA. I det innersta rummet och kärnan av cellen. Hela kompletta DNA-molekylen finns packat i detta rum. Men alla gener på DNA-molekylen är inte talande i en cell, utan bara de gener som bestämmer vilket yrke cellen ska ha och vilka egenskaper den ska ha. Det kan vara talande gener för en muskelcell, eller en nervcell.

Alla celler slits ut och förnyas genom delning till dotterceller, ( undantaget är de flesta nervceller ). Dottercellerna måste minnas att den ska ärva yrket, och också vara till exempel en muskelcell.

I våra vanliga kroppceller är detta minne av yrket nödvändigt för att kroppen ska fungera. Men det finns en avgörande skillnad mellan de celler som bygger vår kropp och de som ska bygga nästa generation. De som bygger våra barn. Dessa celler, könscellerna, har som mål att föra över DNA:t i opåverkat skick till framtiden.

Men i verkligheten är DNA:t i alla celler satt under tryck. Av miljön. Faktorer som stress, alkohol, kärlek och inlärning skickar budskap i våra kroppar.

Dessa budskap går raka spåret till cellens kärna och ritar om hur DNA:t ska läsas. Det sker genom ommöblering av DNA och histoner med kemiska grupper. Det kan förändra om generna är talande eller tysta. I fortsättningen kommer jag kalla dessa kemiska grupper för kemiska påhäng.

Det som kan vara både positivt och negativt är att denna förändring av geners talförmåga kan ärvas. Både i kroppsliga celler och könsceller.

Det är detta samspel mellan arv och miljö som kallas för epigenetik. Ordet betyder ”över genetiken”, och det är vad det handlar om. Ett samlingnamn för hur miljön går raka spåret till cellens innersta och lämnar kemiska avtryck. Och ritar om kartan för hur vi läser av generna.

När väl kartan har möblerats om av miljön skapas det som kallas för epigenetiskt minne. Kroppsliga celler och könsceller minns denna omstrukturering av hur generna läses av, och de följer med till nästa generation.

Det finns även andra sätt som kroppen reglerar sina gener på, men i det här sammanhanget fokuserar vi på de epigenetiska spåren. De som verkligen sätter sig i vårt biologiska minne.

Forskaren intervjuar sitt DNA – dag 1

Dag 1

Forskaren: Det är sent och jag undrar, hur mår du ikväll min lille vän DNA?

DNA: Just nu mår jag förträffligt! Har full kontroll! Inga celler med avvikande beteende har rapporterats. Alla uppför sig och arbetar med sitt yrke. Det gäller alla, förutom kanske muskelcellen, som drömmer om att vara en magisk nervcell.

Forskaren: Men kolla så att muskelcellen inte blir subversiv, och blir en nervcell ändå! Jag vill inte ha hjärnan utspridd i kroppens alla delar.

DNA: Enligt en lägeskontroll så är ändå genernas talförmåga under kontroll. Eller rättare sagt, de som ska hålla tyst är tysta och de som fått ordet talar. Muskelcellen kan fortsätta sitt yrke att vara muskelcell.

Hans dröm om att bli nervcell är just dunster i det blå. Han borde ju veta sedan barnsben att han sitter inne med full pott DNA och gener. Men många gener får hålla käften så att han inte byter karriär och blir en nervcell.

Och muskelcellen har uppfostrat sina dotterceller väl. De ärver alla hans yrke, annars skulle det bli stökigt om en muskelcell helt plötsligt blir en nervcell. Detta är det stabila epigenetiska minnet.

Allt är allltså i sin ordning käre forskare!

Forskaren: Tack vad skönt att höra att muskelcellerna inte gör uppror! Nu ska jag sova.

DNA: Sleep tight!