Uppallad med kuddarna mot väggen
i gryningssängen,
med knäna uppdragna
och ögonlocken slutna tungt
som en stadsport i Iliaden,
låter jag husets mumlande bordun vibrera
som Pablo Casals violoncell,
på egen hand i den bästa av världar;
mitt kranium en konsertsal
med obefolkade säten
och den ensamma cellon talande strängt
ur sin resonanslådas avgrund,
där alla stora tankar ryms
i Sviterna för solocello,
som driver Cumulunimbusmolnens åskstoder
utifrån havet i augusti,
och flackar ridåerna
över midvinterns norrskenshimlar,
i kardiovaskens blodbrus
genom påskuppror och försvarsanslag