Jag väljer kniven.
Den är ärlig.
Ingen rök, ingen falsk sång från metall.
Bara huden, värmen, pulsen som svarar på min egen.
En dans nära döden där varje andetag räknas.

Betongen under oss skälver av avlägset artilleri,
sprucken som gammal hud.
Damm faller från taket i långsamma moln,
draget från krossade fönster skär genom uniformen.

Terminalens ruiner andas sot och kall luft.
En trasig avgångs tavla blinkar fortfarande,
vägrar förstå att tiden stannat.

Han kommer ur dammet som en skugga;
hans blad hugger blint, fastnar med ett ryck i min väst.
Ett hjärtslag av stål mot keramik — en chans jag inte bad om.
I samma sekund, precis innan mitt eget stål går in,
ser jag i hans ögon en glimt…
min egen spegelbild.

Krossat glas ligger utspritt över golvet som frusna löv.
Jag minns kniven i min hand — hur den penetrerade hans hals.
Jag slutade inte; jag högg och högg.
”Fuck you, Vanja,” väste jag genom dammet,
medan skräcken i hans blick blev min egen.

Handen tvekar, en bråkdels sekunds helvete,
innan den gör det den lärt sig.
Innan den sliter sönder den sista länken till mänsklighet.