Vi vandrade länge i en labyrint av speglar
där ekot av framtiden ej hördes
Endast tonen av rytmen i livsutrymmet
bakom lås
En värld
byggd av sanningar
Ärvda
ej valda
Ett hjärta
fyllt av det simpla
fullt av existentiell smärta
Utanpå en rustning
av tegel och tid
I detta här
var vi skuggor
som slogs isär
fångade alla
i en dröm om separation
sminkat med yta och motion
-var det kallare i fjol
eller var det då man kunde bära kjol!
Grunt strunt
Horisonten är alltid på sin plats
stegen dit dock en oändlighet
bortom vår förmåga
Vår uppbringade hungerslåga

Är det vi ser nu uppvaknandets skymning?
Kanske en tunn strimma av tvivel
Sprickan som ger dig
en möjlighet till rymning
När muren mellan "jag" och "världen"
börjar andas
om än genom små små utvägar

Vi insåg då
att fysiska kedjor
faktiskt var gjorda av tankar
Fängelset saknade lås
Vi är inte begränsade till
dessa mänskliga bås
Där verkligheten varken ryms eller nås

En tyst viskning genom blodet
Du är inte maskinen
Du är själva ljuset som driver den
Utan ljuset har den ingen funktion
Utan ljusets strimma
saknas motivation
Ljusets kraft är den nya doktrinen

Så kom Den nya människan
Då ridån av damm
blåser bort
faller ner
Som gör sikten klar
som gör att vi ser
Nu kliver vi ur tiden och in i närvaron
där varje andetag är en väv av allt som är
Ingen kamp, bara flöde
Ingen brist, bara varelse
Där alla människor åter får plats
i sitt egna livsöde
Frekvensen har skiftat
från tyngd till vingar
Vi ser inte längre på stjärnorna
vi minns att vi är gjorda av dem
Inget ont som tvingar
Här är kärleken inte ett ord
utan själva luften vi delar tillsammans
alla
på vår moder jord