Förlåt, mitt kära Pripyat

Jag såg från gatlyktorna,
hörde genom lamporna
och kände med maskiner:
alla era livs finaste tider.

Förlåt, mitt kära Pripyat

Jag försökte vara stark,
men Djatlov krävde mer.
En underbar undergång
väntade vår gröna trädgård.

Förlåt, mitt kära Pripyat

I nattens svarta mörker
tog jag solen till er-
med solbränd och flagnande hud,
som utslag och eksem.

I ödets kalla fängelse
delar vi nu celler;
en livstidsdom skriven i
grå snö och svarta bränder.

Och nu,
i min säkra sarkofag,
väntar jag blott på den dag
då jag får viska mitt förlåt
till era barnbarns barn.