Stråkarnas första takter
i Sergej Rachmaninovs andra pianokonsert
talar den misstro & förtvivlan den känner
som inte har,
eller tror sig inte ha,
något mer att hoppas på i detta liv,
och tumlar i sjukhustrappan
eller järnvägsstationen,
eller ut ur sitt hus på landet,
ut i luften, att kämpa med andetagen,
med de gråa regnvädersmolnens
trädtoppslåga förbi,
eller för att sluta ute i kärr och myr
och sommarkyla

Inget är en stor sak

Vinden stiger ur en sångskål,
ett hundskall dröjer på treglaset

Inget är överväldigande,
ett tidlöst stillatigande

Törsten hackar på kortvåg,
historien marscherar på Persepolis väggar

En blind blixt svartnar
utan kropp
i ett barfotos predikativa mörkrum

Jag lindar ett väderomslag
kring mig,
med händerna på väg genom mörkret

Min persona är ett korsdrag uppför Golgate,
som är en skogsväg
som slingrar undan
i en natt
som blundar för sanningen