Efter ett par rader in i sången
glider psalmboken ur handen
som en fågel som inte längre orkar bära sin himmel.

Rummet drar sig samman.
Sorgen stiger, en kall dimma
som inte längre känner sina gränser.

Prästens ord
faller som ljus genom vatten.
De når botten men värmer inte.

Några tar plats i sorgen
som om den vore ett rum att möblera,
i rösternas höjd, i blommornas kristaller.

Men tyngden
ligger i det osagda.

Bänkarna knarrar långsamt,
som gamla träd i vind
och mellan oss öppnar sig något.

Tiden stannar,
men fortsätter ändå att röra sig
som ett tåg i fjärran
som ingen av oss längre kan stiga på
mot en stängd horisont.

Jag hör mina egna dova pulsslag
mot det som en gång var din röst.

Och någonstans
i allt som tas ifrån mig
finns ett litet rum kvar

där dina vingar smeker golvet
utan ljud

och jag förstår tillslut
att sorgen inte blev stulen

bara
förlorade sin väg tillbaka.