Du föddes till ljungomslutna slätter
en dag mellan stilla vildmarksnätter
då månen sökte i molnriket svar.
Ett bländvitt fjällbrudsfång din svepfilt bar.

Snart löpte du kring portar och gränder,
skrattande undan varmstarka händer.
Med nedslitna byxknän, skrubbandes fur,
frågade mor: När kommer du och hur?

Drömmen om vida öden i fjärran
släcktes var dag av rovplock i kärran.
I gryning och kvällning blev jobbet gjort
då anden vek hädan till annan ort.

En dag av tårar föll mor helt sakta
till brunsvart jord som änglarna vakta.
Vitfransade linnen dukades fram
och lades på kistan, gram upp på gram.

Du gick mot ödet och hedens vindar.
Försynens portar omslöts av lindar.
Vid vägens slut låg kärr och värmda hus
där storlommens rop mötte havets brus.

Sådan var tiden längst ut på kanten
stirrande gick din blick över branten
och såg där hundrade nedfallna plan.
Som grusade drömmar, som lame Pan.