Arthur vaknar grå,
världen drar en suck
redan innan han öppnat ögonen.

Han muttrar åt solen,
den borde veta bättre
än att lysa utan tillstånd.

Viljan, denna eviga plåga,
får skulden för allt:
vädret, grannens hund,
och att kaffet är ljummet.

Han går genom dagen,
som ett filosofiskt lågtryck.
En man som kan förklara
varför glädje är ett missförstånd
och hopp en optisk illusion.

Ändå matar han duvorna i parken
med en sorts bister ömhet;
han vill säga:
"Ni är också fast i eländet.
Varsågoda."

Och när kvällen faller
suckar han tungt,
för att dagen över huvud taget
behövde inträffa.

Men i mörkret,
precis innan han somnar,
tänker han tyst:
"Det kunde varit värre.
Jag kunde ha varit optimist."
---     ---     ---     ---

Arthur Schopenauer