En blick genom fönstret,

rusningstid – och tiden stannar still 

Kroppen minns innan tanken hinner förstå.

Ansikten rör sig, fram och tillbaka,

utan namn –men inte utan mening.

Så ser jag dig.

Och jag vet.

Inte hur, inte varifrån – bara att vi har varit.

Länge.

I dina ögon, ser jag mig själv,

som i ett minne jag inte kan placera.

Våra blickar håller kvar varandra,

en sekund för länge, och allt avslöjas

utan ett enda ord.

En historia

som aldrig hänt men ändå lever

i kroppen.

Ditt leende når mig, viskar mitt namn

utan att känna mig.

Jag svarar tyst, viskar ditt i min själ.

Allt är så bekant –värmen,närheten,förlusten.

Som om vi redan levt

och redan förlorat varandra innan vi ens möttes.

Grönt ljus.

Du kör vidare.

Jag står kvar i ett nästan, i ett var,

och försöker förstå var vi har setts.

Men i samma stund börjar jag röra mig igen,

och allt glider undan.

Radion fyller tystnaden, drar mig tillbaka

till det som är nu.

Och kvar finns bara

en känsla –att vi var något.

Att vi alltid varit det.

Och att en dag

är vi inget mer än

minnen

som aldrig riktigt fanns.