Det börjar när jag vaknar.
Det är inte så att jag inte vill stiga upp,
tvärtom.
Det är det att jag vill stanna kvar.
Kanske inte just i sängen,
men innanför dörren
och väggarna.

Jag vill se dagen där utanför,
liksom veta att den finns.
Jag vill se hur andras liv rör sig där ute,
genom fönstret eller TV-rutan.
Jag vill höra hur tiden fortgår
medan jag är kvar i min lugna vrå
i stillsamt mod.

Jag vill vara alldeles ensam
med vetskapen
om att utanför min dörr och mina väggar
finns alla andra.