Vem bär häxans namn?

De frågar: “Är det kvinnan som är häxan?”

som om eld bara slickar kjolar,
som om nattens språk är könat.

Men i skogen viskar barken annat:
att magi är en ström, inte en kropp.
Att både han och hon och den som går mellan
kan tända en låga som ingen domstol förstår.

Häxan är den som ser genom muren,
den som vägrar böja sin rygg för cirkeln.
Kön är bara en mask;
kraften väljer själv sin bärare.

I den här cirkeln är löften sysslor,
Kärleken är insvept i linnepåsar.
Hon som skrubbar, hon som stannar,
Bär både förkläde och bukett.

"Hembiträde eller hustru?" flinar de äldste —
Samma märke, samma ask, samma disciplin.
En lagar festen, en skriver under hyresavtalet,
Båda knäböjer för att välsigna hemmets frid.

Men tyst — kvasten är ceremoniell nu,
Och ringen, en förgylld plog.
I den här cirkeln flätas rollerna samman:
Tjänsten är helig, och det är även saltlaken.