monotont i sin skapelse
den enda tanke som är tillåten
men jag har modet
att älska dig

trots motvindar,
obesvarad kärlek
och övertydliga nej

kan inte begå mened med mig själv,
förlåta vem jag är
hur jag är,

har redan format vår framtid i detalj,
alla vackra gryningar som du vaknar vid min sida,
dina onödigt vackra leenden
och ett ögonpar som får ondskan att begå självmord

din hand har jag redan kramat sönder,
din kropp är öm av alla mina smekningar
och dina läppar är blå av mina kyssar

jag kan bara höra hur du vill att jag fortsätter,
jag får aldrig sluta,
för vi ska till slut tillsammmans in i döden vandra

älskar dig bortom horisonten,
förstår att du kan tycka det blir mycket ibland,
så jag ringer inte dig om nätterna längre

har varit ensam sedan tidens begynnelse
och nu när din skapelse existerar i mitt liv,
släpper jag aldrig taget
någonsin.