En eftermiddag satt jag på bussen
Och såg en flicka gråta

Jag visste en del om henne
Och hur hon hade det hemma

Utsidan är ett bräckligt skal
Som ibland krackelerar

Jag har själv varit sjukligt smal
Med en ångest vägande ton

Jag satt på en gunga när allt kom ut
Min hemlighet var blottad

Plötsligt visste alla att något var lurt
De såg mig som någon annan

Varje gång jag tar upp detta
Blir det märkligt tyst

Det är en stämningsdödare
Lättast är att inte säga ett knyst

Jag känner inte flickan längre
Jag vet inte varför hon grät

Och om jag hade känt henne
Så hade jag inte frågat

För vissa sår är nästan läkta
Och då ska de låtas vara