Bröder, har ni sett "oro" hos Europas stora miljöaktivister?

Plötsligt har gödsel blivit samhällsfiende nummer ett. Vi får höra att vi måste ge upp djurhållning, att kor "förorenar", att bönder förstör planeten.
I gengäld yttrar samma "upprörda" aktivister, samma icke-statliga organisationer som kallar ugglor och skriver strategier för att "rädda planeten", inte ett ord om den hårda verkligheten omkring oss: pågående krig, tusentals dagliga explosioner i krigsskådeplatser, raffinaderier och oljetankfartyg sprängda, olja som spillts ut i naturen och i haven, massiv förstörelse.
Finns det ingen mer förorening där?
Finns det ingen mer klimatkris där?
Finns det inget mer behov av protester där?
Vi ser dem inte desperata. Vi ser dem inte på gatorna. Vi ser dem inte blockera någonting.
Varför?
För tydligen spelar "miljön" bara roll där det finns intresse.
Annars... tystnad.
Europa har kommit att kvävas, inte av dynga, utan av hyckleri och dubbelmoral.

Av absurda regler som påtvingas vanliga människor, medan den stora förstörelsen bekvämt ignoreras.

Vi uppmanas att "rädda planeten"... genom att ge upp djur, gruvdrift, industri och ett normalt liv.

Ironin?

Det är inte planeten som är i fara.

Utan sunt förnuft och våra hjärnor.

Och när verkligheten ersätts av propaganda och prioriteringar görs omvända, talar vi inte längre om miljöskydd, utan om kontroll och intressen.

Annars... kan alla se, bedöma och dra sina egna slutsatser.

*
Dynga och dubbelmoral.

Långt borta, i Europas korridorer,
viskas det om farliga kor,
om metan som stiger upp som spöken
från ängarna där bonden går.

Plötsligt är fienden ett hot mot allt som växer,
medan krigets svarta moln
inte längre nämns med samma ord.

Där brinner åkrarna och hamnarna,
där jorden och havet spricker,
men ingen flagga hissas i vinden,
ingen kedjar sig vid ett krav.

Ty tystnad är ibland bekväm,
när intressen står på spel,
och bondens enkla vardag
blir syndabock.

Europa kvävs inte på grund av korna,
inte på grund av lukten av halm i stallet,
utan på grund av orimliga regler
och på grund av hyckleriet som tillåts växa och bestå.

Så låt oss minnas jorden
som bär oss, år efter år
och skilja mellan den verkliga faran
och de skuggor som någon kastar. "Dyngvägen"
Europa talar om farliga kor,
om metanet som stiger upp där bonden bor.

Men, tyst, seglar skepp från avlägsna länder,
lastade med komyngsel, mot Europas stränder.

De säger att jorden måste räddas nu,
att bondens metoder är "gamla och fula".

Men samma system som ropar "förbud!"
importerar gödsel under en hemlig förklädnad.

Och så sluts cirkeln i ett märkligt spel,
där logiken är ynklig och orden är fel.
För jorden behöver vad jorden får,
och sanningen stinker - men den växer ändå.