Allt tar sin början i den absoluta nollpunkten, i den ordlösa stillhet som föregår vindens första andetag. Det är i denna övergångsfas, den skälvande gränsen mellan drömmen som dröjer sig kvar och gryningen som ännu inte bekänt färg, som jag återuppstår. Havet ligger där som en ontologisk spegel, en bekräftelse på min existens, medan ljuset inte bara är strålar, utan ett tyst och orubbligt löfte om mitt varande.

Jag ägnar mig åt en metafysisk lek med morgonbrisen. Hon rör sig med en lätthet som trotsar gravitationen, en flyktig bundsförvant som silar genom vassens gamla gulnade strån. Hennes beröring är ett återuppväckande, hon smeker min kind som för att locka fram fragment av en glömska jag inte visste att jag bar på. Jag skrattar lågmält, en insikt om att inte ens det andliga, inte ens vinden, orkar bära sin ensamhet utan en lekkamrat.

Sanden under mina fötter bär på en dualitet, ytan är sval av nattens kyla, men i dess djup vilar gårdagens termiska minne. Det är en viskning av liv som vägrar kapitulera inför mörkret. I detta mellanrum, där tiden tappar sin linjära form, tumlar jag runt. Varje sandkorn förvandlas till ett förlorat minne och varje våg som bryts blir en tanke som flyr undan analysens skarpa ljus.

Ja jag för en monolog med måsarna, men även de är sina egna och stränga filosofer. Deras skrin är befriade från sentimentalitetens belastning, de svarar kort och distinkt. De bär på den urgamla vetenskapen om att allt redan är uttalat, att varje avsked bara är en oundviklig krusning i det stora lufthavet. Jag vinkar åt dimman, horisontens tveksamma ögonlock, som drar sin grå slöja mot det okända.

Detta är senvinterns sista, utdragna suck. En övergång så sömlös att den gränsar till nonchalans, ett andetag som hålls kvar precis i skiftet mellan två tillstånd. Men solen, denna trofasta urkraft, smeker nu min panna med en moders ömhet och en älskarinnas intensitet. Det är en lycka som inte kräver ovationer eller buller; det är en tyst klarsynthet som vet att allt får passera, allt får växa, och sedan fortsätta att vibrera av ljus.

"Jag dansar en nygammal vals med soluppgången, en koreografi jag minns från tiden innan jag lämnade civilisationen."

Min kropp bär spår av tid, av sol och vind, fårad, ett rikt arkiv över levt liv. Men mitt inre strävar mot det transparenta, likt vågskummet som äger den högsta formen av skönhet, den som bara existerar för att i nästa sekund upplösas.

När jag står där, med huden mättad av salt och tankarna i fullständig vila, upphör distinktionen mellan jaget och elementen. Jag älskar havet, inte som när en människa betraktar ett objekt, utan som två rörelser i samma andetag, två aspekter av samma ursprungliga källa.

Det är här, i den suddiga gränsen mellan mig själv och världsalltet, som friden vilar. Det är den radikala insikten om att ingenting är mitt att äga, men att allt jag betraktar är numera en oumbärlig del av mig själv. Så när solen når sitt zenit och måsarna tystnar, står jag kvar i den ensamhet som är tacksamhetens grundpelare. För ännu en dag har jag nu fått tillåtelse, att leka tittut ... med ljuset.

Copyright © AndLou