Det går en korseld av sprickor
genom sjöisen,
när solens värma bryter igenom
förmiddagens vita dis
som hänger över isens sjungande nervbanor,

veckorna innan metamorfosen

då de väldiga salarnas tak
ska upplösas
i flimrande ljusspel för fiskar,
och kanoter & ekor doppar bukarna
högt däruppe

– men än så länge glider jag skidorna långfötters,
med dubbarna runt halsen
och himlasalens hela golv tillgodo;

horisonterna tillbakadragna