Det är 1980. Man är 15 år gammal.
Det är Dallas på TV ikväll.
Mamma går på stesolid och vodka, sjunger och vimsar omkring fantiserar jag. Grönsångaregatan 111 denna mörka förljugna idyll. Man är chanslös och mycket vilse. Man går omkring i ett euforiskt sorts limbo övertygad om att allt är bra, att livet är tryggt och allting ordnar sig bara man tänker positivt och optimistiskt som mamma som spänner tvättlinor inomhus och lyssnar på kristna frälsarsånger dagdrömmer jag. Hon är i alla fall inte känslomässigt närvarande. En blind och döv hushållerska, inte en riktig mamma.
Det är kanske ingen fara med henne, det är helt normalt, tänk positivt och optimistiskt. Vi ska äta majskolvar ikväll. Jag vet inte vem jag är och vem jag ska prata med. Jag flyter in i och blir ett med musiken. 
Man ska älska sina föräldrar. Inte kritisera dem. Det är bara jag som är sjuk i huvudet vilket jag hatar mig själv för.
Det är Dallas på TV ikväll. Hela radhusområdet laddar inför det.
Själv är man inte i verkligheten, gravt posttraumatiserad och bortglömd sen 4 år då pappa begick självmord.
Ens liv är en dröm men det är ingen som märker något och själv tycker man att allt är OK.
Om 6 år så kommer det katastrofala psykotiska sammanbrottet.
Det är Dallas på TV ikväll.
Alla barn är upprymda.
Man ligger och flummar sig bort till Pink Floyds The Wall.
Man skulle vilja skrika rakt ut! Men att vara som bedövad i sitt limbo är jävligt skönt, en härlig drog. Att bara stänga av och hänge sig åt tomheten och musiken.
Man väntar på att ett mirakel, någonting storartat och fantastiskt ska hända, att någon ska komma och väcka en ur helvetet och rädda en.
Men det händer aldrig.
Varför märker inte Anders och mina andra kompisar att det är någonting är allvarligt fel med mig? Är det för att de också är sjuka?
Det är Dallas på TV ikväll.
Radhusområdets konstiga lugn. Det står still. Hellre att det brinner än att det står still. Mamma är helt borta i huvudet och dammsuger gräsmattan. Hallucinerar jag? Det är ingen fara, tänk positivt och optimistiskt så löser sig allt per automatik. 
Ens liv är en dröm men det är ingen som märker något och själv tycker man att allt är OK.
Om 6 år så kommer det katastrofala psykotiska sammanbrottet.
Det är Dallas på TV ikväll.
Alla barn är upprymda.
Man ligger och flummar sig bort till Pink Floyds The Wall.
Välfärdssamhällets självbedrägeri och barnens kollapser.
Man skulle vilja skrika rakt ut! Men att vara som bedövad i sitt limbo är jävligt skönt, en härlig drog. Att bara stänga av och hänge sig åt tomheten och musiken.
Man väntar på att ett mirakel, någonting storartat och fantastiskt ska hända, att någon ska komma och väcka en ur helvetet och rädda en.
Men det händer aldrig.
Varför märker inte Anders och mina andra kompisar att det är någonting är allvarlig fel med mig? Är det för att de också är sjuka?
Det är Dallas på TV ikväll.
Radhusområdets konstiga lugn. Det står still. Hellre att det brinner än att det står still. Mamma är helt borta i huvudet och dammsuger gräsmattan. Det är ingen fara, tänk positivt och optimistiskt så löser sig allt per automatik. Det är 1980. Man är 15 år gammal, chanslös och mycket vilse. Jag håller på att utplåna mig själv. Det är Dallas på TV ikväll.