Knopparna brister tyst in i grenens skal,
en suck av liv som tvekar inför ljuset.
De väger vitt mot rött på vårens befallning,
som om färgen själv fruktar beslutet.

Om två veckor vet vi vad som kommer att hända,
när blomman öppnar allt den har hållit inom sig.
Men nu är tiden full av det som ber
att undvika att bli en sanning som vi bör komma ihåg.

Ty våren kommer tung av gammalt grus,
av år som har kastat sin skugga över märgen.
Vi går mot ljuset, men vi bär nattens hus,
och varje blomma föds med samma färg:

att hoppet alltid brister fram där det spirar,
och gör oss modiga - fast våren är så härlig.