Soldränkt dröjde jag kvar i tre långa timmar,
medan han - den ensamma, höga solen av höga krafter -
fortsatte att hälla guld över mig utan paus.

Mitt ansikte blev rosenrött, som en japansk ros i tö.

Nu lägger sig kvällen, mjuk som vävd bomull,
och här sitter jag, halvgräddad, halvglömd,
och tittar på en folieton som avvecklar sitt öde,
solkysst, road och lätt överkokt av ödet.