Vi har vandrat långt nu, du och jag, min tyste följeslagare. Minns du fortfarande hur jorden kändes under våra nakna fotsulor? Den gången då fötterna ägde marken och stegen saknade något som helst mål, helt enkelt för att målet var själva rörelsen. Jag ser i din blick att minnet lever där, som ett eko av de somrar som aldrig helt har svalnat.

Men när skiftade egentligen ljuset? När blev sömnen till en vaksam vila, och när började kroppen föra en lågmäld talan om sina egna faktiska gränser? Jag kom på mig själv med att tilltala dig som en främling, som om vi inte delat varje andetag sedan den allra första dagen.

Vi glömmer så lätt att vi är tvinnade av samma tråd. Du är jag, och jag är du, bara märkta av årens tysta nötning. Vi har blivit mer sparsamma med orden, kanske för att vi insett att de flesta sprickor ändå inte går att prata samman. Vi båda bär på en gemensam ömhet, i såväl våra leder som hjärtan.

Ja vi byggde ett liv av det som fanns till hands. Mycket blev skevt, mycket gick sönder, men det var ändå våra egna haverin och vår triumfer. Du bar mig genom sorger som var för stora för att förstå, och du höll min hand i de där ensamma skratten som absolut ingen annan ägde rätten till.

När jag möter dig i spegelglaset ser jag en främling som visserligen bär mina ögon. Men du ser inte ut som de bilder jag bevarat i mitt inre, men kanske är det bara jag som har förlorat kartan över hur vi faktiskt såg ut när horisonten låg framför oss, och inte som nu, ganska långt bakom oss.

Jag vill ändå inte byta bort skärvorna. Inte ens de mycket druckna och förvirrade nätterna eller de dagar då vi stod som fastfrusna medan världen rusade förbi. Det var kanske i just dessa stunderna som vi blev till. Vi har lärt oss den svåraste av konster, att sitta tysta tillsammans utan att tystnaden blir en mur mellan oss. Nehäh, vi är inte längre ensamma i sällskap med oss själva.

Minnet är en nyckfull stig. Du kan förlora gårdagens oväsentligheter, men förnimmelsen av vår moders hand och doften av nybakat bröd från över ett halvt sekel sedan, står där fortfarande orört av tiden.
Det är som om själen gallrar bland intrycken för att bara behålla det som verkligen väger och betyder något.

När du nu sitter där, inte av trötthet utan av en mättnad på förklaringar, då närmar du dig en ny framtid. Du är på väg mot en plats där ingen annan kan följa dig, där du är din egen enda ledsagare. Det, min gamle vän, är kanske den enda sanna friheten, att äntligen få vara den man alltid har varit, utan att vi behöver förklara detta, för någon annan. Så gutår ... min vän!

Copyright © AndLou