Med ens ligger Gammelman åldrad,
ner i sena sängen salig kväden:
avlånga förnattskroppen hyddan hans,
och läslampan sjungande,
längst in i rummet, som är tiden,
den frikostiga, långmodiga, långfristiga:
grånar i Långa Länges gränstrakt,
i hågkomsters sju minnesgrader;
chakrarna vedklabbsstaplade

Men Sidenhjärtat som svävar
driver aftonoceanen
och det tunna ljusets madrigaler
i avlägset glitter

Sidenhjärtats sånger
är vigvatten genom kommunicerande kärl;
hydrualens lufttryck upp, ner
längs uppstyltade skalors hektopacal alla,
i luftiga skallbenstankars volymer

En oemotståndlig gravitationsvåg
är Sidenhjärtats habitat;
släpljus över golvet i en sång av Bob Dylan
och en klocka som ringer för någon;
Sidenhjärtat som sover klardrömd
i de bästa av motsägelser;
Sidenhjärtat som inte behöver våga toras,
långt bort i omvärldslägen och tidsaspekter