jag är inte mer än min morgondag
inte heller större än min historia
och ljuset från slungade krafter
som bryter tidens prisma i tusen delar
formar min yta till återvunnen plast

slunga mig inte ut mot intet
slå mig inte mellan raderna
hör vad jag menar och hör inte
allt jag gör och säger

är skrämd av massan att förändra
och delad i atomer för att passa in
men stommen är befriad från
cynismens svarta andetag men fylld
av kryptisk oförstående längtan

vill se ljusstötar som grundlägger mig och
inte det provisorium som formas av ljudlösa vindar
inte den kantstötta versionen av ett jag
och inte heller gråa figur som är formad av en värld som inte vill ha mig i den

krampaktigt är den skugga som vandrar åt ett annat håll än min kropp
och så stel är saknaden i sin frusna förhoppning att ett annat universum
kommer skapas och som kan ta mig för den jag är
inte för vem jag var,
eller för den jag borde vara

då föds ljuset