Nätterna vilar snart inte längre, de andas istället tillsammans med de nyvakna syrsornas smäktande stråkar. Det är ett preludium som saknar tid och rum, ett kosmiskt vibrato som smyger likt ett vingslag mellan furornas pelarsalar och ut över myrens blickstilla och ångande ödslighet. Här, i det stora mörka rummet, upphör skillnaden mellan ljud och ljus. Stjärnorna hänger som tysta vittnen medan vårnatten, denna osynliga dirigent, höjer sin taktpinne och låter mörkret mättas av toner som tycks ha silats genom änglars händer.

Det är en musik som inte bara hörs, utan som också kräver handling. Den väcker en hunger efter att fånga det flyktiga, att doppa penseln i nattens djup för att gestalta allt det som nu darrar i väntan på ett spirande liv. Skogen är inte längre bara träd, den är ett svar, en spegel. I dess täta tystnad vänds blicken inåt, och plötsligt skiftar livets hela horisont. Det som nyss var tungt får nu ett vårligt perspektiv, en lätthet som föds ur jordens uppvaknande.

Här finner vi nyckeln. Invid alla själarnas veranda, i det absoluta gränslandet mellan det fysiska och det andliga, öppnas dörren till vår nya frihet. Det är en plats där kärleken endast är en underbar känsla, en egen frekvens, en ton som sprider sig genom mörkret tills vi alla, burna av dess resonans, slutligen tillåts landa i en kravlös ro.

Ja natten den transformeras, till ett formbart tomrum, till min egen väntande kanvasduk. Så med lätta penseldrag av karmosinrött, hjärtats och livskraftens färg, målas mörkret om till en högst levande tavla. För vårens skönhet är ju inte bara en årstid, det är en egensinnig viljeakt. Den lust som väcks under stjärnorna dröjer sig kvar, en obruten linje som formar våra drömmar och ger dagsljuset dess nya och allt vackrare ... ansikte.

Copyright © AndLou