Skriv inte mer neokosmopolitiska psykostexter för man blir så hungrig av dem. Hungrig på gemenskap och ett meningsfullt och fullgott liv. När jag går på stan så brukar jag se de andra samhällsvarelserna som promenerar omkring och försöker att i tyst desperation verka normala och fullständigt ordning och reda samhällsdugliga ut vilket påminner om en psykiatrisk klinik jag vistades på för längesen där vi vandrade fram och tillbaka i de eviga korridorerna i neuroleptikadimman. Är vi inte alla stackars medborgare mer eller mindre hjärntvättade och vilsna? Är vi inte mer eller mindre tokiga i huvudet allesammans som man blir helt automatiskt av att råka vara född och uppvuxen i detta surrealistiska och tragiskt gudsfrånvända samhälle? Mina två katter är de enda som jag verkligen kan ha en dialog på djupet med och känna en stark samhörighet. Tillsammans med dem kan jag slappna av och bara vara mig själv ordlöst och befriat. Gud lyser sin kärlek över oss i ett stilla vårregn av drömmar, fantasi och en blixtrande lycklig kreativitet. Djävulen når oss inte då. Vad spelar det för roll om man har 100 stycken TV-kanaler och frossar i internet när man har förlorat sitt själsdjup? Man vill inte delta i samhället och världen men man gör det lik förbannat. Man kommer liksom inte undan. Man måste försöka bli som ett barn men då löper man stor risk att bli betraktad som en ointelligent och imbecill idiot som det inte går att umgås med och ha ett vuxet och vettigt intellektuellt samtal. Jag rör mig som katterna smidigt genom vårt sköna kloster Nostromo. I underjorden rinner de lysande vattendragen mot dödens och kärlekens hav. Det sjuka och galna samhället är någonting djävulskt och mångt och mycket i världen är ännu värre. Ens enda chans är Gud och allt som Han innebär och står upp för. Våren är här med en välsignad april. Fåglar som pippar hej vilt i sina holkar och trädhål. Mänskligheten skulle behöva odla upp gigantiska arealer åkerjord av frid. Har man inte stillhet och frid så har man ingenting.