Det är synd om människorna. Det är speciellt väldigt synd om dem som varken är sugna på ensamhet eller gemenskap och som avskyr att gå upp ur sängen på morgonen fullständigt meningslösa dagar. Det är synd om dem som har tappat bort sig själva i det konstanta ytliga och hysteriska bruset i världen. Mitt råd är: gå i kloster eller gör ditt hem till ett kloster där Gud är närvarande. Stäng av all elektronik och börja djupmeditera och hitta dig själv. Läs inte den här texten utan ta en promenad i vårens härliga natur istället. I tystnaden finns ett ljus och en glädje som kan stilla ned stressen. Jag har mått skit idag men jag tror att det har börjat att klinga av. Världen är ett kaotiskt och förtvivlat slagfält. Stress, ytlighet, själsfrånvaro, dumhet, förvirring och ständiga fel beslut, utmattning.
Hur väcker man en kärlek som ligger i koma?
Hur gör man de omänskliga människorna mänskliga? Hur skapar man en varaktig glädje i livet som man allt som oftast avskyr? Kan man göra någonting konstruktivt kreativt med allt det hat som man bär på? Ska man börja samla frimärken och bygga lego som för 50 år sen för att finna den barnsliga lyckan? Ska man åka upp till stan och bara vara ett självklart ljus för människor som famlar i mörkret? Gud hjälper den som hjälper sig själv. Gud är kärlek.