Det är så fantastiskt skönt i det välartade och folkhemsidealiska radhusområdet. I denna idyll där inget ont kan hända. Men under ytan råder det ett förtvivlat snurrande kaos. En tioårig flicka sitter i en mörk garderob och skär sig i armarna. Folk är så lyckliga över det ekonomiska och materiella välståndet. En extra prydlig, skötsam och ordentlig hyresgäst ansar kanterna på sin gräsmatta med en liten sax. En pojke i sjuttonårsåldern ligger på sin säng i sitt lilla rum med bruna tapeter och lyssnar på Ice Age med gruppen Joy Division. Han har fått sina första symptom av gränspsykos och känner sig så konstig. Mamma är en kristen euforisk, positiv och optimistisk zombie med ett tillgjort leende och skratt. Allting är så bra i familjen enligt mamma. Det existerar inte några problem. Den nya fina bilen en gul Volkswagen är för underbar. Pojken kan varken tänka eller se klart men fortsätter att spela en trygg, välmående, harmonisk och avslappnad hemmasittare. Under välfärdsytan skriker det av vrede och hat i det så välartade och nöjda gula radhusområdet. Flickan som skär sig i armarna har fått alldeles för lite kärlek precis som hennes dysfunktionella föräldrar fick alldeles för lite kärlek under sin uppväxt. Och så har vi de skrivande barnen som sitter och knackar besatt på sina skrivmaskiner och går omkring i Varbergaskogen och dagdrömmer och filosoferar med grandiosa planer på att bli framstående författare, poeter och dramatiker. Några propra hyresgäster som undrar vad fan håller de där konstiga och imbecilla psykfallen på med, har de inga föräldrar som uppfostrar och sätter tydliga gränser? De fanatiska skrivarbarnen har för längesen slutat att gå till skolan och lyssnar på One Hundred Years med The Cure. Rektorn på skolan är konstant påtänd med stesolid och vodka och är en så omtyckt och respekterad kristen man i sina bästa år. Mobbingen på skolan är monumental och ett kriminellt nätverk har infiltrerat skolan med knark och skjutvapen. Det är så lugnt, tryggt och skönt i det härliga radhusområdet Grönsångaregatan. Det är en kvalmig dag i juli och en tjej i de övre tonåren sitter i cykelrummet tillsammans med några andra urballade existenser och skjuter i sig sin första spruta med heroin. Det är det bästa som har hänt i hela hennes liv. Hennes föräldrar går på Treo Comp och vodka konstant och är två respekterade föreläsare i hela landet i ämnet ungdomar och deras drogproblem. Gruppen The Moody Blues spelas i cykelrummet och tjejen mår så bra. Några punkare sitter och inhalerar lustgas. Det är fin och lyckad dag. Grönsångaregatan blir utnämnt av tidningen Land till Sveriges mest skötsamma, ordentliga och harmoniska bostadsområde och landshövdingen kommer och håller tal under pompa och ståt. Alla är så stolta. Samtidigt i cykelrummet så tar den där tjejen i de övre tonåren en överdos heroin och avlider vilket fullständigt ignoreras av nästan alla lyckliga hyresgäster. Den döda tjejen har aldrig existerat och något knarkande förekommer absolut inte i området. Statsminister Ulf Kristersson hävdar bestämt att Sverige är ett bra land och man måste väl kunna lita på den högste ledarens omdöme? 13 vanvårdade barn och ungdomar i det närliggande hemska miljonprogramområdet Markbacken begår kollektivt självmord under en satanistisk rit inne i skogen. Plötsligt vimlar det av nakna människor som går omkring i området och skrattar hysteriskt jagade av poliser med batonger. Det är förträngt och glömt redan samma kväll när Sverige möter Tunisien i fotbolls-VM. Det finns inga problem utbrister mamman euforiskt till den gränspsykotiske och allvarligt posttraumatiserade pojken som djävulen ständigt terroriserar. Han lägger sig på soffan och lyssnar på Ultravox Ha Ha Ha så att mamma håller på att gå upp i limningen och skyndar sig att ta tre stesolid till. Men visst finns det även friska och sant funktionella hyresgäster på Grönsångaregatan, men det är hatade, föraktade och avskydda människor som anses vara högfärdiga och stöddiga men man hälsar alltid vänligt och glatt på varandra och önskar varandra en fin dag. I cykelrummet cirkulerar det allsköns droger. Hårdrockarna och punkarna har slutit ett fredsavtal. På nätterna går man omkring och kastar stenbumlingar genom fönster. Allt fler barn och ungdomar väljer att stå utanför samhället som anarkistiska och lyckliga hemmasittare. Folk som går i sömnen i kvarteren på nätterna. Det är det jävla livet som är en fullständigt outhärdlig tortyr. Men på dagarna är alla så glada, positiva och uppsluppna. Hela tillvaron är en dröm. Ett par psykotiska sjuåriga flickor springer hand i hand längs gatan. På BUP är det överfullt och lång kö. Det är så idylliskt, fridfullt och problemfritt i folkhemmet. Ikväll är det Familjen Macahan på TV. Vi ska gå på diskoteket på Oxhagens fritidsgård. Där måste man verka vara stark och oemotståndlig för annars blir man utfryst och blir jagad hem. Det är så mycket kärlek i luften och förståelse. På natten brinner en radhuslänga ned. Det är den gränspsykotiske pojken i sjuttonårsåldern son har tänt på för att rädda sitt liv. 14 människor omkommer i branden. Men det är snart förträngt och bortglömt. Man måste tänka positivt och optimistiskt. Livet måste gå vidare helt enkelt. Sverige möter Japan i VM ikväll och äter vi några delikatesser och riktigt stortrivs tillsammans i en fullständigt underbar känsla av förträfflighet. I cykelrummet ligger alla och är döda. Sensommaren andas en lugn och alldeles självklar tillförsikt och förtröstan. Vad härligt det är trots allt att vara en lycklig människa i världens bästa land. Kärleken, glädjen och det allmänna välmåendet som flödar himmelskt. Hörde du att Ove mannen i 138:an begick självmord igår? Ja ja men huvudsaken är ju att vi mår jättebra älskling. Några ungdomar kastar frisbeegolf på en bana i närheten. Folkhemmets framtidsövertygelse är grundmurad och helgjuten. En ny generation oälskade barn tar upp traditionerna i det härliga cykelrummet där det startar knarkhandel bordellverksamhet. Allt för att slippa limbo.