Jag läker nu.
Prästkrageknoppens sista tårar.
Idag börjar livet.
Imorgon lever skymningen.
Samlar ihop mina dikter.
De som alltid burit mig.
Det är jag.
Som skiftar mellan svart och vitt.
Men alltid kurar ihop mig i ametistens famn.
Vilsen jag kanske var.
Även duvhöken ser mig.
Alltid.
För evigt.
Nu.