Naturen talar nu ett språk som väcker vårt hopp, en viskning om vårens, nu enligt mig själv, försenade ankomst. Jag har längtat efter jordens återvunna tro på sin egen kraft efter månader i dvalans tunga mörker. Den nordiska våren är ingen självklar seger, den är en skör erövring, en tveksam men envis triumf över vinter och kyla.

När vi gläntar på dörren doftar det inte bara mylla, det doftar av den barndom vi en gång hade. Solen som värmer den frusna stigen är en länk, en bro till glömda landskap. De första bara fläckarna i gräset lovar oss att allt dunkelt kan sköljas bort, att mörkret vi nyss bar som en evighet bara var ett kort kapitel i vår långa bok i en livslånga kärleksförklaring till ljuset.

Vintern dröjer sig kanske ännu kvar i våra kroppar, en stelhet i lederna, kanske ett fruset minne. Men nu låter vi oss mjukna. Vi fyller glasen till brädden, inte av törst, utan som en rit för det ystra och ogreppbara. Vi slutar kämpa emot, vi låter oss sköljas med. Vi lämnar inte mörkret genom att glömma, utan genom att låta det nya ljuset genomlysa varje vrå av vårt medvetande.

Så jag utbringar nu ändå en skål för vår förmåga att ständigt börja om, att möta ett rus i vårsolen där såväl sanningen som livet blir enklare. Våren, som det tycks och mot alla odds, väljer ändå alltid sent omsider ... att återvända till oss.

Copyright © AndLou