Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

origo (vit sömn)


du var redan död
när de fann dig

upplöst i din moders famn

sjunken under vallmofältens skördar
som ett mjölkvitt avkok i huden

ett människoliv väger allt mindre
vi delar inga ord

ingenting svarar såsom tystnad

och jag borde gå hem ensam
dissekera mig i cyanidångorna

och tvingas varje rörelse


Fri vers av J.Lindberg VIP
Läst 104 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2026-04-13 15:28



Bookmark and Share

  Annamaya VIP
Oj, detta är en tät, stark, laddad dikt. Imponerad!

Jag tänker på att man kan stänga av, när jag läser jag läser inledningen. Tror det heter dissociation.

Jag tänker på något otryggt med mamman, men jag kan ju tolka fel?

"vallmofältens skördar"....en mycket vacker metafor som för mig betyder att man liksom bedövar sig själv och flyr från verkligheten.

Fastnar även över ordet dissekera, att man måste bryta ner sig själv för att förstå sig själv.

Jaa nu blev det djupt och tycker du att min kommentar är konstig eller dålig så får du ta bort den.

En dikt som håller mycket hög klass!!!


2026-04-15

  Jacob Sjöstrand VIP
Den bakomliggande kontexten är alltid viktig. Frågan är hur riktad den behöver vara. Om den är för utpekande, så faller motivet ofta platt. Det blir "hötorgskonst" av det hela.
Jag föredrar de mer vaga, gåtfulla, där betraktaren själv får fylla i. Man känner att, här finns något, mellan raderna och penseldragen. Man letar sig fram - eller som att texten letar sig fram till en, som i denna text. Man dröjer sig kvar, man kan inte släppa... Man vet att man är drabbad av något, står kvar, betraktar... Man tar känslan med sig... Man är upplyft av något... Man har fått med sig bilder som stannar kvar. Tack.


2026-04-14

  sphinx VIP
en mörk text i sig, men jag gillar den. läser den som att man förlorat sig själv
2026-04-14
  > Nästa text
< Föregående

J.Lindberg
J.Lindberg VIP