Min vita längtan gråter
efter en
nattmild omsorg.

Jag har ångrat så rent
min härdade
pessimism och
tiden av min vred.


Vad kan jag låta
egna om
inte min blodmätta
njutning?

Hur kan jag stilla
fattigdomens missmod och

samtidigt leva
i hedonismens luxuös?