Ödet är sitt eget och stilla väsen
en skugga som troget följer våra klackars eko.
Det som viskar i skuggorna, tiger i mörkret,
skrämmer oss aldrig med flit,
det bara påminner oss, mjukt och obevekligt,
om att kartan vi håller i handen
är ritad med en sorts osynligt bläck.

Ja vi kanske anar konturer men saknar blicken.?
Vi läser små tecken i gruset,
letar mening i slumpens kalla arkitektur,
och går vidare, som om varje steg
lydde under en dold logik,
en arkitekts hemliga plan förlagd till den tjocka dimman.

När dörrar slår igen framför våra ögon, precis innan vi hunnit fram,
eller öppnas mot rum vi aldrig sökt,
kallar vi det ödet.
Men kanske är det ingen yttre kraft,
bara livets egen puls, en rytm i blodet
som andas genom oss
utan något behov av att förklara sin gång.

Vi är som stjärnskådare under en molnig natt,
förbluffade över mörkret,
sökande efter samband i det svarta tomrummet.
Ibland är det bara mörkret som talar,
ändå fortsätter vi att ställa frågor,
för att tystna vore att förlora oss själva.

Kanske ligger gåtans lösning inte i förståelsen,
utan i den envisa rörelsen framåt.
Att acceptera är inte att kapitulera,
det är att vila i ovisshetens tunga tyngd,
att veta att det oförklarliga
är den väg som vi själva vandrar på.

Där, i glappet mellan hopp och försoning,
mellan den blinda slumpen och det självklara,
där andas livet.
En stilla påminnelse om att vi alltid rör oss
mot horisonter som ännu inte
låtit sig födas.

Copyright © AndLou