jag kommer in
för sent för att vara pigg
för tidigt för att få vara ifred

ljuset är skarpt
det gör allt tydligt
inget går att gömma

munnen öppnas
trött
på dåligt humör
ingen ska läsa mig fel

det funkar
det blir rätt ton

det blir
det blir inte mer

kroppen viker sig

inte dramatiskt
bara
kroppen före mig
soffan

jag ligger där

det är redan fel
inte så fel att jag reser mig

det finns andra i rummet
eller så är det bara det jag fortsätter utgå ifrån

det finns jag som vet det hela tiden
ändå fortsätter jag som om det inte sitter i huden

jag hamnar mot henne

för snabbt
för långsamt

huvudet mot hennes sida

det syns
det registreras direkt

inte tanke

bara minskning

inte försvinna
bara mindre

jag håller ansiktet bort
inte skydd

det kommer något i kroppen
inte gråt
inte beslut

börjar utan att fråga

sväljer

det går inte ner

det blir kvar
fel ställe i halsen

framtiden ligger där samtidigt
inte som tanke

redan igång

det rör sig innan jag gör det

tre år

det lägger sig i kroppen som något fast

avancerad nivå

det passar inte i munnen
det skaver tyst

det ligger kvar

rakt
snett

jag tänker inte lämna
jag tänker kunna lämna

men "kunna" går inte att placera

det fastnar

börjar betyda något annat

hon sitter kvar
som en kropp i rummet

vardagen fortsätter runt mig

jag ligger kvar

det finns ingen tydlig punkt där det går att resa sig

utan att något följer med upp

som inte borde

det är redan igång

det fortsätter

som att något har börjat använda mig

innan jag hunnit