Året var 1982. En nyupptäckt, säregen känsla förde mig till nya marker med Bob Dylans Boots of Spanish Leather. Tiden rann genom almanackan, och inte så mycket hände, bortsett från allt däremellan.
Men 1996 kom ett nytt uppvaknande. Det lyfte mig in i en annan värld, buren av enkla och autentiska toner. Den sommaren cyklade jag genom surrande bin och ljummen luft, och något öppnade sig. Någon hade hittat ännu en dimension – Fake Plastic Trees.
Det måste vara två av världens mest okonstlade låtar. Jag är tacksam över att min själ förmådde ta in dem.