Han befinner sig på en plats som inte finns på någon karta, en bro byggd av tunga reflektioner, upphängd i en dimma som varken är natt eller dag. Han har länge vandrat vilset genom livet, i ett förvirrat och syntetiskt rus 

Det är ensamhetens sanna gestalt, men för första gången tynger nu inte tystnaden längre ner honom. Nej, något har börjat spira i sprickorna av hans medvetande, en förnimmelse, skör och främmande, som också lovar en ny sorts ordning.

Hans blick vilar bort mot horisonten där havet inte längre bara är vatten, utan en rörlig scen av ständigt återfödande krafter. Vågorna kastar sig mot land i en koreografi som känns ny, som om världen just i detta nu har valt att visa sin mest nakna och rena form.

Det är vårens sanna väsen, de ystra känslornas årstid, ett tillstånd av absolut klarhet. Han vänder ryggen åt de gamla stigarna och synderna, de som kantats av vacklande övertygelser, frestelser och ett hjärta som alltid tvekat inför nästa steg.

Han söker inte längre några svar, utan en känslomässig hemvist. Han letar efter den punkt där existensen inte längre kräver försvar eller förklaringar, en plats där den själsliga och fysiska kärleken är själva fundamentet.

Tiden har nu slutat vara en fiende, den har blivit en mognad, en inbjudan till vila. Han drömmer om en horisont där motsatserna upphör att kriga.
Där den livgivande solen och den djupt rodnande månen delar samma himmelska utrymme i en evig jämvikt.

I detta nya, ännu outforskade ljus, upphör tyngden. Det som förr var en tung kamp för honom att ens kunna stå upprätt, förvandlas nu till en virvlande dans, en rörelse utan motstånd, in i framtidens okända men dock välkomnande ... famn.

Copyright © AndLou