Det var en gång en 14-årig pojke som hette Thorsten. Han var så allvarligt mobbad i skolan sen sex år tillbaka av äldre pojkar och flickor som inte visste några gränser för sitt grymma tvångsmässiga våld. Han hade bytt skola fem gånger. De vuxna gick omkring och sov och förmådde inte säga ifrån på skarpen. Klasskamraterna som fegade ur och inte gjorde någonting för att förhindra mobbingen. Det fanns med andra ord ingen funktionell och ansvarstagande kamrat- och vuxenomgivning för pojken vars förtvivlan och ångest dominerade hans tillvaro. Barnen och några ungdomar band honom vid en lyktstolpe och piskade honom med en stålvajer. Rektorn som satt och gömde sig för den krassa verkligheten. Mamma som bara var skräckslagen och pappa som hade tagit livet av sig på grund av mobbing på jobbet. Att få huvudet nedkört i toaletten och ens plågoandar som spolar och skrattar. De vuxnas undflyende blickar. Det fega godtycket. Pojken får inte vara med i sitt fotbollslag längre som ska elitsatsa. Han har inga vänner och mamma är slut i psyket och långtidssjukskriven. Hon gråter och missbrukar stesolid och alkohol. Mammas vänner, syskon och släkt är utpräglade egoister och svikare, räddhågsna trygghetsnarkomaner som distanserar sig och överger. Den avsevärda delen av samhället som är ett stinkande, skenheligt mörker. Mardrömmen som aldrig tar slut. Det brutala skoningslösa våldet och hatet som slår rakt in i psyke, själ och självkänsla. Ångest och svåra sömnproblem. Det stressar och tar energi att alltid vara rädd. Skolbyte igen men på den nya skolan blir allt bara ännu värre. Lärarna som slätar över problemet. De vuxna med sin sjuka positivism, optimism och ignorans. Men det finns en kvinnlig lärare som faktiskt bryr sig och tar pojkens situation på allvar. Hon får alla rutor på sitt hus krossade och sin bil uppbränd plus dödshot så hon blir psykiskt sjuk och sjukskriven i ett halvår. Pojken känner sig slut som människa, orkar inte längre och går ut i skogen och hänger sig. Hans fiender som sitter och fnissar på begravningen. Nu måste de hitta ett nytt offer som de kan njuta av att mobba sönder. Organisten spelar Bach. Den kvinnliga klassföreståndaren och klasskamrater som gråter ymnigt. Prästen som talar om kärlek och försoning. Mamma är inlagd på en psykiatrisk klinik. Ytlig och lättsinnig skolpersonal som står utanför kyrkan efteråt och snackar om den kommande semestern, heminredning och fotbolls-VM. Livet måste gå vidare och Thorstens död är snart förträngd och glömd. Välfärdsmänniskorna och deras fullständigt ohållbara livstilar och attityder. Lögn och förnekelse. Ju verkligare man blir som människa desto sjukare och mer bisarr ter
sig ens omvärld. Thorsten är tillsammans
med sin älskade pappa i himmelriket och
på dem går ingen nöd. Tvärtom.