Le jag är, så jävla besviken. Kämpat för allt, alla och mer där till och vad fan ger mig livet? Frihet? Bekymmerslöshet? Ekonomiskt oberoende.. ok, kärleksförlust, saknadshelvete... kärlekshelvete till en själs frände.
Tagit mig ur det mesta som vart de senaste tio åren. Det har varit en kamp och en jävla kämpe jag är, tro inget annat då jag jobbat och vandrat i fjäll med brutna revben. Haft skadade höfter och skulder låååångt över värk och öron men inget har varit en rädsla då jag varit besluten att fixa, och jag har fixat. 
Men då det nu vankas mot slut så borde det väl det finnas en frid, en fristad mot alltings jävlighet.. men som vi vet och jag vet så är den konstant men trodde jag hade lurat den.. tji fick jag. Fy fan vad le jag är på allt detta helvete som livet ger i mitt slutliga skede.
Hade hoppats på naturupplevelser, fjällvandring och kärlek som jag älskar samt kunna spela fotboll och leka med mina barnbarn som jag älskar över allt annat... men tji fick jag

Men. Jag står väl ändå där och tvättar fönster i morgon