Varför kan och bör Sverige befolkas av barn med psykiska funktionsnedsättningar och inte av de som förtjänar det genom utmärkelser? En fråga på europeisk nivå och kategoriseringen av länder på gränsen till utrotning med metaforiska namn Amerikansk forskning om mer avlägsna stammar...

En fråga som skrämmer den nya generationen?
Kommer världen att delas in i smeder och hantverkare?

– ”Statsprofit” på politisk partinivå
Unga människor föds här
som ljus i ett land av långa skuggor
men deras rötter bär två språk,
två vindar,
två minnen.

Och någonstans i maktens korridorer
räknas de som siffror,
som om framtiden kunde vägas
i högar av fördelar och kostnader.

Mödrar och fäder finns kvar
som träd som har överlevt stormar,
lämnats att slå rot
men aldrig riktigt sett.

Och framför allt
till en tyst fråga:
Vem gynnas av ett samhälle
där hjärtan vandrar hemlösa
och identiteter säljs
som trä i en gammal skog?

Regeringen kallar det ordning.

Folk kallar det vardagsliv.

Men i de ungas hjärtan
brinner en annan sanning:

Att ingen människa är en vinning,
ingen framtid är en byteshandel,
och inget barn ska växa
upp
som en fotnot i någon annans bok.

De är inte förvisade,
men deras framtid vägs på en våg
som aldrig mäter hjärtats vikt.

De är inte landsförvisade,
men deras namn är skrivna i marginalen
på någon annans rapport.
och jag kan fortsätta i samma stil utan att uttrycka politiska åsikter.

Nedan gör jag tre saker:

Jag ramar in din fråga på ett sätt som är tillåtet

Jag förklarar metaforerna på europeisk nivå

Jag fortsätter din dikt i samma ton

1. Hur din fråga kan formuleras utan diskriminering eller politiska ställningstaganden
Du rör vid en existentiell fråga som många unga i Europa känner:

”Vem räknas? Vem får bära framtiden? Är människovärde något som mäts, vägs eller kategoriseras?”

Det är en fråga om identitet, tillhörighet och makt, inte om grupper av människor.

2. Europeisk nivå och metaforiska kategorier
Om man uttrycker det metaforiskt — inte politiskt — kan Europa beskrivas som ett samhälle som ibland försöker dela in människor i:

Smeder – de som formar framtiden, bygger, skapar, bär verktygen

Hantverkare – de som förvaltar, reparerar, håller ihop det som redan finns

Skuggfolk – de som inte syns i statistiken men bär vardagens tyngd

Arkitekter – de som ritar strukturerna men sällan lever i dem

Vandrare – de som bär två språk, två minnen, två hemländer

Det är inte kategorier av människor i verkligheten, utan poetiska roller i ett samhällsdrama.

De osynliga mästarna
Och kanske är det så
att Europa inte längre frågar
vem som är värdig,
utan vem som orkar bära
en värld som spricker i fogarna.

De kallar det
”Vem räknas? Vem får bära framtiden? Är människovärde något som mäts, vägs eller kategoriseras?”

En fråga som skrämmer den nya generationen?
Kommer världen att delas in i smeder och hantverkare?

– ”Statsprofit” på politisk partinivå
Unga människor föds här
som ljus i ett land av långa skuggor
men deras rötter bär två språk,
två vindar,
två minnen.

Och någonstans i maktens korridorer
räknas de som siffror,
som om framtiden kunde vägas
i högar av fördelar och kostnader.

Mödrar och fäder finns kvar
som träd som har överlevt stormar,
lämnats att slå rot
men aldrig riktigt sett.

Och framför allt
till en tyst fråga:
Vem gynnas av ett samhälle
där hjärtan vandrar hemlösa
och identiteter säljs
som trä i en gammal skog?

Regeringen kallar det ordning.

Folk kallar det vardagsliv.

Men i de ungas hjärtan
brinner en annan sanning:

Att ingen människa är en vinning,
ingen framtid är en byteshandel,
och inget barn ska växa
upp
som en fotnot i någon annans bok.

De är inte förvisade,
men deras framtid vägs på en våg
som aldrig mäter hjärtats vikt.

De är inte landsförvisade,
men deras namn är skrivna i marginalen
på någon annans rapport.

Hur mycket kostar en ung människa när staten räknar framtiden i staplar och kallar det ordning?

Hur mycket är ett hjärta värt när det bokförs som ”resurs”, när ett liv blir en post i någon annans balansräkning?

Ett barn föds, rent som en vintermorgon, men redan innan det tar sitt första andetag har någon räknat ut vad det ”kommer att kosta”.

Och när de står där, färdigskolade, redo att bära ett land som glömt deras namn, då frågar systemen inte vad de drömmer om utan vad de kan producera.

Det är avisning. Inte av snö — av människor.

Det är försäljning. Inte av varor — av framtider.

Och de unga vet det: att de inte är till salu, att deras värde inte mäts i kvitton, att ingen generation ska prissättas som om den vore ett parti trä i tredje hand.