Hon går längs okänd väg in i dimmors dis
med hopp om ljus hopp om morgondagars bris
Hon bär på drömmar köpta på dyraste vis
bär på en värme inom sig bortom hjärtats is

Hon lyssnar ej till vindarnas tysta tal
ty hjärtat säger nej till hopp i dess kval
Istället bär hon på stora drömmar av igår
om en egen morgondag som bara hon förstår

Ett gammalt träd vill visa henne en syn
det räcker en knotig led och pekar mot skyn
Den vet att Polstjärnan är hennes frände
och plötsligt stannar hon till något hände

Vägen är hennes den har alltid varit där
redo för hennes vandring bortom var chimär
Så blott behövde hon vända blick mot jord
se bortom drömmar och höra vardags ord

Där utan val finner hon riktning i sina steg
bortom dimmor bortom vad drömmarna förteg
Ej tyngs hon längre av gårdags krav här idag
hon får möta morgondag med oskrivet sinnelag