...upp morgondagens bestyr ytterligare en dag för att kunna berätta något från sin dag på jobbet.
En dag på polisstationen i Västra Skärbyhov, där jag arbetar, kom det in en man och en kvinna som tydligen var en vän till honom.
Det var förmiddag och solen sken och det var bara några få moln på himlen.
Det var en dag i juni det året.
Han behövde inte stå i kön heller, för där i rummet fanns bara han och väninnan.
I alla fall så berättade han med viss iver, att han ville tala med någon som hade tid att lyssna.
Så jag tänkte att det var inte mycket att göra den där dagen jag ville inte behöva störa varken Jack eller Vanja med en historia som kanske inte var något.
Så jag sade till honom att det brukar vara rätt lugnt så här dags.
Jo, det var så att han hade träffat den här kvinnan på en kurs som de blivit skickade till från respektive förening.
Vilken förening det var, spelar nog ingen roll i sammanhanget.
Han ville ha reda på hennes nummer, för hon hade ringt honom på hans rätt så nya svarta smartphone och berättat att hon hade nycklarna till hans stuga och att hon även hade en del papper som han hade rätt till.
Det stod i alla fall hans namn på dem.
Åke Edvard Sandersson-Svedberg.
Han hade ett sådant där dubbelnamn och det var därför han skulle kunna vara lätt att hitta.
Inte att kunna som förväxlas med varken herr Svedberg eller herr Krusbärg.
Så jag frågade honom förstås vad han ville ha hjälp med nu.
Men han sade då, lätt irriterat att det hade han ju berättat om redan i början.
Så jag såg efter i mina anteckningar och där stod det att han ville ha redan på hennes nummer, eftersom det var hon som ringt och att hans telefon var ny och svart.
Han kan ha menat att han inte själv förstod sig på hur att finna numret.
Så jag gick in på senast slagna nummer, efter det att han visat mig hur det gick till att han kunde ta sig in och öppna den.
Det var enkelt, han behövde bara ta av sig solglasögonen och visa sitt rätta ansikte.
Telefonen svarade med att visa nummertavlan så han kunde slå in sin sifferkod.
Sex siffror men bara att han inte visste sifferkoden utan hade ett lösenord istället.
I ivern råkade han slå fel två gånger, men tredje gången blev det rätt.
Sedan öppnades den och då tog jag över.
Så jag tog mig som sagt in på sidan för senast slagna nummer och där fanns mycket riktigt en hel som radda med nummer från en massa olika människor.
Men vem som var 'senast' var inte så gott att veta.
Det kunde ju ha varit någon som ringt och han inte svarat på.
Han kanske inte hade hunnit, eftersom en del bara ringer en signal eller två och sedan lägger de på.
Eller så är det en sorts slumpgenerator som ringer upp, ett dataprogram alltså.
Och skulle han då inte svara på det, så fanns inte det numret längre, om han själv ville ringa upp.
Så efter att ha provat fem eller sex nummer, bad jag honom att själv försöka identifiera hennes nummer som ringt hans telefon.
Då berättade han att drömmen blev allt mera vag för honom att minnas nu.
Jag sade att jag inte förstod vad han menade med det.
Han sade då att så var det, minnena från drömmen bleknade efter hand.
Då frågade jag honom om det hela var ett skämt, trots att det var ett tag sedan det var april nu.
Han berättade då att han vaknade i morse efter att ha haft en sådan där intensiv dröm och det sista han mindes från den.
Var att han talat med henne i telefon och att hon hade berättat för honom om nycklarna till stugan där han kunde tillbringa natten för att det var program för kursen redan nästa morgon.
Jag häpnade och var som helt tyst en bra stund.
Jag visste inte vad jag skulle säga om den saken.
Men till slut måste jag ha sagt något om att det var en dröm han haft som han stod och berättade om och nu ville ha min hjälp med.
Jag tryckte på knappen till interntelefonen och bad Jack komma ut till receptionen.
Det dröjde ett par minuter, säkert fem eller sex.
Sedan kom han gående, med den där typiska stilen, klädd som bara han kan du vet, som efter att ha läst den där äventyrsthrillern om Kaninerna på ön Navarconne.


(2026 04 26)