Här expanderar nu världen. Det är inte längre bara en blick som möter ett landskap, utan ett utbyte av väsen, en storslagenhet så bottenlös att den upphör att vara materia och istället blir till ren uppenbarelse.

Jag står inför detta skogsrike, som en hänförd betraktare och som en del av dess andning. Det djupt rotade i svärtan under granarna rör vid det grundläggande i min egen själ, en ordlös dialog mellan bark och medvetande.

De tårar som finner sin väg över kindens relief är inte sprungna ur sorg, utan ur den tunga tacksamhetens överflöd. De är salta kärleksförklaringar till den sköra existensen.

Dammen vilar likt ett vakande öga, svalorna ristar runor på himlen i skymningen och skogen står ännu ofärdig, darrande och genomskinlig, som vore den en akvarell av Lerin, där pigmentet ännu inte hunnit torka och världen fortfarande tillåts flyta ut i kanterna.

Över mina sommardrömmars domäner glider molnen likt tysta titaner. De bär på ett allvar som speglar mina inre stormar, en arkitektonisk skönhet som drabbar mig med en symfonis obevekliga kraft. Det är ett partitur skrivet i vind och fukt, framfört av tystnaden själv.

Min isolering invid den grå grusvägen är en sorts nyvunnen och nästan helig hemkomst. Här, vid sommarens snara ankomst, blir den gulmålade stugan och de öppna fälten till ett jordiskt sakrament. Mitt i en värld som ofta förlorar sin riktning, står detta stycke land kvar som ett trotsigt himmelrike, en påminnelse om att det vackra inte behöver vara perfekt för att vara absolut.

Många solar har gått ner över dessa marker, och för varje skymning har nya filosofiska skikt blottats. Platsen har blivit min lärare, och dess läxa är sträng men nådefull, "tag intet för givet".

Där den egocentriska människan vänder sin blick utåt för att döma och rannsaka sin nästa, tvingar denna ensamhet mig till det omvända. I skogens spegel finns ingenstans att fly. Nej för den insiktsfulle söker inte felen i horisonten, utan rannsakar sitt eget hjärta i den svala skuggan av det ... som består.

Copyright © AndLou