Jag ser inte mycket,
har en migränattack; kraftig aura, taggig,
välvande, förfrämligande;
jag ser otydligt & styckevis texten jag raspar
som ur en domnad position
uppe under taket; armarna långa sjögräs under mig,
pennan manövrerad som med en hjullastares gripskopor,
momentomvandlaren i blind pliktskyld
där jag ligger skönt
under min tunga indiska filt
som skänker en hel subkontinents omsorger
när världen kränger
– och jag har ylletröjan på mig, som Anna stickade
tung & tät,
omfamnande mig
med Islands råbarkade historia
och tidens hela ärlighet
medan litteraturprogrammet med Helen Granström
på P1 bygger mönster i rumsuppfattningen,
som i en klardröm

Jag ligger och pyr i något levande
sett från en obestämd position i existensen

Väggklockan går förbi, lätt framåtlutad,
med hatt & käpp,
som Leonard Cohen

Uppvaknandet är en ömsint ängel,
som lägger vingen om min rygg
och tröstar mig tyst, med Mammas röst:
”Nu är det bra, Ingvar”

Den indiska filten sluter tätt;
tar hand om mig i en ljuv alap
som är vila & läkedom

Tiden är en shakespeareteater omkring mig
när jag återvänder ner i kroppen,
och upptäcker Maria Kovalenko uppe på scenen