Den här kärleken klingar som kyrkklockor i romanen "The Hunchback of Notre-Dame".
"Quasimodo" älskar "Esmeralda" som i sin tur vill ha "Phoebus".
Samtidigt älskar "Claude Frollo" "Esmeralda".
Deras öde är följande: "Esmeralda" dör, "Quasimodo" dödar "Frollo", medan "Phoebus" gifter sig.

Romanen börjar med blod och slutar också i blod.
Den här världen är ful ibland.
I mitt fall är det annorlunda. Vanligtvis avklingar jag och försvinner när jag ser henne.

Kanske kan man jämföra det med en surrealistisk kärlek.
Jag avklingar när jag känner hennes doft.
Jag blir berusad som en galning av hennes existens.
På vägen möts vi, och hon säger att vi når våra inre rum…
Ingen väg tänds av en varelse, men tanken på kärlek lyser upp.
Den som är förälskad behöver alltid berätta,

viska hela tiden, även när allt blir suddigare.
Surrealismen förklarar världen genom drömmen, utan logik i tänkandet,
medan sufismen gör Guds kärlek till en väg för att verkligen förstå världen.
Båda påverkar mig – de talar om människans inre.
Kanske kan jag säga, som Artur Lundkvist i en annan dikt, men på mitt eget sätt:
"Drömmen går genom mig som en främmande vind,
öppnar dörrar jag inte visste fanns.
Jag ser utan ögon,
jag rör vid världen utan händer.
Och när jag vaknar
är något av mig kvar där inne."

Men jag undrar:
Finns det ett samband mellan kärlek och övergångsålder?
Eller är hat mer passande här?
Har det en fysiologisk mening?
Det finns en kärlekseld i den kurdiske mannens inre,
en dag kanske den bryter fram och bränner honom.