Morgontimmans kvarvarande kyla bar på en sällsam klarhet, men med en blek strimma av hopplöshet som kanske endast uppenbarar sig för dårarna och de sömnlösa. I detta askgrå gränsland, där natten ännu inte släppt taget men där dagen redan börjat ställa sina krav, ja där befann han sig nu, vid sitt livs mittpunkt. Det var en punkt där kronologin vände, en tyst skarv mellan det som varit och det som ännu kan bli.

Han satt där omgiven av sina dunkla mentala taburetter, dessa tysta vittnen som burit hans ensamhet, medan känslorna svallade likt ett upprört hav mot en söndervittrad kust. Hur många gånger hade inte stegen varit för stora? Hur ofta hade inte hans egna felsteg raserat de korthus han kallat för ... hemma? Han var en man som gjort konsten att misslyckas, till sin allra främsta disciplin.

Men nu, i en rannsakans nakna ljus, tvingades han möta de spöken han själv så ihärdigt hade skapat. Han såg ansiktena av de kära som lämnats kvar i rökridåerna av hans egocentriska flykt. Det fanns inga avsked i hans förflutna, bara tysta försvinnanden, han hade vandrat vidare utan att se sig om, guidad av dårarnas hesa jargong snarare än de klarsyntas råd. Dessa minnen var inte bara bilder, de var sår som läkt fel, och givit djupt inpräglade ärr i själens pergament.

"Livet är inte vad vi gör det till, utan vad vi tillåter det att bli när vi slutar navigera efter stjärnorna och istället följer de irrbloss som lockar oss ner i djupet.'

Det fanns många tårar som aldrig fann vägen till kinden. De hade istället sipprat inåt och bildat ett inre gigantiskt ödem, som nu blivit till en välfylld reservoar av gamla sorger. Under ytan av livets alla flyktiga fäblesser, den rödvinsskimrande glömskan, kvinnornas doft och pillrens bedövande eko, där fanns en sanning som han så länge vägrat att smaka på.

Vägen mot förnuftet hade definitivt inte varit rak, utan snarare en lång, snårig och skoningslös omväg. Men till slut, när högmodet förbytts i en sorts lågmäld ödmjukhet, tvingades han svälja den sista resten av sin stolthet. Det var först när han stod tomhänt och naken inför sin egen historia som han fann den, en ny sorts kärlek, kanske den sista och slutgiltiga, en som inte krävde perfektion, utan endast hans närvaro.

Så den långa vandringen hem, låg nu kanske äntligen bakom honom ... eller?

Copyright © AndLou