hon vill ofta gå på utflykt, jag tycker det är jävligt tråkigt med utflykter, man går en slinga i någon skog eller längs stranden och glor på havet eller några djur som står i en hage och betar, hon har med sig gifflar och något att dricka, det är inte det minsta roligt, jag låtsas ha trevligt ändå, det är ändå lite fint när våren blommar men jag längtar tills jag är hemma igen, jag tror inte att jag ska ha någon kvinna i mitt liv, det är så oändligt skönt att vara själv, stillhet och tystnad utan att låtsas att konversationerna är intressanta, många människor är rätt sega att umgås med men man gör det ändå, av artighet eller något annat jag vet inte, det är skönt att ligga i soffan själv utan att gå på några jävla utflykter hit och dit, utflykter var man på med sin dagmamma när man var typ åtta år gammal, när jag är själv är jag episodiskt lycklig i alla fall, när jag springer de långa löprundorna på 20–25 kilometer längs kustvägen i norra skåne, ofta ser man knappt några andra människor om man springer på eftermiddagen, det är ödsliga soldränkta vägar och skogar som blommar i toxiskt gröna färger, det är ett meditativt tillstånd där ingenting annat finns, när man väl är hemma kan man ligga och glo i soffan eller skriva eller kolla någon film från 90-talet igen, nya filmer är ju omöjliga att titta på då de är så häpnadsväckande dåliga,
jag tänker ofta på hur det vore att hänga sig i trappan upp till ovanvåningen, inte för att jag på allvar överväger att ta livet av mig själv, men jag är nyfiken på hur det skulle kännas att hänga sig själv, om jag skulle få panik när jag hängde i snaran och dinglade med fötterna ovanför golvet och syret var på väg att ta slut, om en outsägligt vacker frid skulle fylla bröstet sekunden innan allting slocknade, det lockar mig att tänka på självmord även om jag vet att jag inte kommer att göra det, det finns en frid i det faktum att det alltid finns en sista utväg, när jag tänker intensivt på det så är det som om landskapet öppnar sig, allting fylls av en slags obeskrivlig lätthet, ett skirt och drömskt ljus vilar över världen när den imaginära snaran dras åt runt halsen och det börjar svartna för ögonen, efteråt känner jag mig renad och kan sätta mig med en kopp te och läsa några sidor i en bok eller städa lägenheten, även triviala sysslor som att tvätta kläder eller dammsuga köksgolvet kan ge en efemär lycka, när man försvinner från sig själv och glömmer att man existerar, jag tror att jag hade kräkts i min mun om jag hade varit miljardär och haft tjänstefolk som gjorde alla vardagsbestyr åt mig, det hade varit vidrigt att inte behöva underkasta sig de mest triviala sysslor som att skura toaletten eller moppa hallgolvet, det finns något perverterat med överdriven komfort, lyx och komfort är för människor som egentligen inte existerar, de är obefintliga skuggor av en riktig människa, de är av kapitalismen producerade seriefigurer som är tappade på allt mänskligt liv och substans, men skit samma varför ska man bry sig egentligen, jag är trött idag, jag blir trött när jag umgås en hel helg med människor, nästan hela tiden längtar jag efter att komma hem igen och vara själv, att vara med andra människor är som att underkasta sig en slags arbetsuppgift, ett slags iscensättande för sakens skull, men jag tror inte att jag vore lycklig om jag levde helt själv, något hade gått sönder inom mig om jag aldrig träffade människor, så istället är jag nödgad, att som alla andra, göra kompromisser, att vara olyckligt lycklig, eller kanske glädjelöst lycklig, whatever, våren blommar och jag ska snart dammsuga köksgolvet, jag kräks lite i munnen när jag tänker på det, men det är en bitterljuv spya som smakar aningen bättre än spyan av att vara en konformistisk miljardär som aldrig underkastar sig något skitgöra, det är bättre än inget, som den dödfödde sa,